Fifty shades of abuse

Ja ni anar kanske vad jag tänker skriva om i dag? Just det. Fifty shades of Grey. Femtio nyanser av samma självupptagna kontrollfreak. Killen som vill ligga men inte älska. Ett försök att göra våld i nära relationer till erotiskt och romantiskt kan inte slå annat än fel. För det finns inget sexigt eller romantiskt med en snubbe som förföljer, som vill kontrollera vart kvinnan går, vad hon äter och dricker, vad hon har på sig.  Det låter snarast som att rollfiguren Mr Grey har tagit manuset från viken misshandlartyp som helst och tillsatt lite extra sexlekar för tittarsiffrornas skull.

Satt och läste en rad recensioner i dag och det verkar som att kritikerna i stort är ense med mig om att filmen är kass. Men ändå blev böckerna storsäljare och filmen verkar ordentligt hypad. Vad får folk att gilla den? Spekulationerna är flera, vissa tror att folk faktiskt tycker det är kittlande med lite BDSM i lördagsfilmen utan att man kan anklagas för att vara porrfluktare. Andra menar att tjejerna attraheras av det gamla vanliga fattig tjej vinner rik snubbe-konceptet och kan bortse från att hon får lite stryk och måste lyda honom när hon ändå får en massa materiella fördelar som drömprinsen kan köpa med sina pengar. Ja, jag vet faktiskt inte. Inte annat än att jag tycker det är förbannat ofräsch underhållning med en kontrollerande typ som gillar våld i sängkammaren och troligen även i andra sammanhang.

Det är så många därute som har råkar ut för olika versioner av grått, en passande symbolik eftersom en misshandlande partner verkligen ser till att livet blir trist och färglöst. Som minskar ens livsutrymme och livsglädje. Det är nedbrytande och förbannat osexigt. Så man kunde även säga fifty shades of crap. Våga vägra partnervåld som underhållning!

Psykisk misshandel

View more posts from this author