Det kan inte lika gärna vara ”hon”

Med jämna mellanrum dyker det upp mail i min inkorg där läsare uttrycker sitt missnöje med att jag kallar förövaren för ”han” i texterna och anser att det lika gärna kan vara en kvinna som misshandlar. Måhända har de inte läst igenom alla sidor eftersom det faktiskt redan står att vi är medvetna om att en del förövare är kvinnor och att våldet förekommer både i heterosexuella och homosexuella  relationer. Hur det än är med den saken så dyker frågan upp återkommande och därför tänkte jag skriva några ord om det.

Informationen som ges på psykiskmisshandel.se grundar sig dels på litteratur, främst då böcker av Beverly Engel och Patricia Evans som under många år arbetat med kvinnor som blivit utsatta för psykisk misshandel och dokumenterat det. Den andra delen är min egen erfarenhet av att möta våldsutsatta kvinnor i såväl professionella sammanhang som i ideella. Men samtlig information grundar sig på kunskap om utsatta kvinnor. Går det att utan vidare analys bara översätta detta till att  gälla även utsatta män, utan att ha någon som helst empirisk grund för det? Jag anser själv inte att det skulle vara helt seriöst.

Flera killar och män har skrivit till oss och berättat att de känner igen mycket av det beteende vi beskriver som misshandel hos sina partners. Och vi tvivlar vare sig på de männens erfarenheter eller att det finns fler män därute som har råkat ut för kvinnor som har behandlat dem illa, och kränkt dem verbalt och på andra sätt. Vi tar lika starkt avstånd från detta som våld mot kvinnor, men ändå: det är av allt att döma fortfarande en enorm majoritet av de våldsutsatta som är kvinnor. Nu då kommunerna börjat med könsneutrala mottagningar för våldsutsatta så har det inte dykt upp många fall av utsatta män. Jag kan inte tolka det annorlunda än att den gamla könsmaktsordningen faktiskt lever kvar. Generellt är det män som angriper kvinnor även om det  förekommer det motsatta.

Oavsett vem som misshandlar och vem som är utsatt så är det en kränkande upplevelse och misshandeln är helt förkastlig. Men för att generalisera så är det ändå i första hand kvinnorna som riskerar att våldet eskalerar till fysiska angrepp, medan den risken är betydligt mindre för de flesta män. Männen har helt enkelt oftast ett fysiskt övertag som man inte kan bortse ifrån. Män har som grupp också en starkare ekonomisk ställning och samhällsposition vilket redan det kan göra kvinnans situation mer utsatt. Det är främst kvinnor som går män till mötes i rädsla för våld. Det händer både i parrelationer då kvinnan går med på saker och accepterar beteenden hon egentligen inte tycker är okej i rädsla för vad mannen ska göra med henne om hon säger emot. I det offentliga rummet är man som kvinna också väl medveten om risken att råka ut för manligt våld och att sedan bli skuldbelagd för det.

Det är en viktig uppgift att erbjuda stöd till män, både utsatta och förövare. Men jag tror att det stödet faktiskt ska utformas med lite mer eftertanke än att utan solid grund säga att våldet är könsneutralt. Vore våldet könsneutralt så undrar jag varför våldsbrotten i 94% av fallen utförts av män (källa: kriminalvården, andel män intagna för våldsbrott 2013) . Det verkar inte helt logiskt, eller hur? Samtidigt som utsatta män kanske kan känna sig ännu mer ensamma och skamfyllda och dessutom ha svårare att hitta stöd för att komma ur en destruktiv relation.

Till sist: jag skulle hemskt gärna vilja få kännedom om verksamheter som erbjuder stöd till män, som jag kan rekommendera de killar och män som skriver till mig och känner igen sig i beskrivningarna av psykiskt våld. Tipsa gärna om du känner till någon bra och seriös verksamhet de kan kontakta.